Kusinerna Nora och Alicia växer upp på 1950-talets Kuba, en paradisö för två små flickor från välbeställda familjer. De är bästa vänner som delar lekar och drömmar, men när Fidel Castro griper makten förändras allting hastigt och de tvingas skiljas åt. Nora flyr med sin familj til USA, medan Alicia under Castros regim får uppleva hur det en gång så lyckliga livet i Havanna nu gränsar till fattigdom och nöd. Efter många år mäktar Nora inte längre med att nöja sig med att bara läsa Alicias brev. För att hjälpa sin sjuka väninna måste hon återvända till ett ofattbart fattigt Kuba, där varje dag är en kamp och där hungern driver människor till desperata handlingar.

 

Det här var en sådan typisk bok som det inte går att lägga undan. Jag har suttit på bussen och känt hur tårarna rinner, jag har skrattat högt för mig själv, jag har själv känt en saknad till Kuba fast jag aldrig varit där.

 

Författaren har verkligen lyckats med att få läsaren att känna precis det som karaktärerna i boken känner. Jag föreställde mig till och med precis hur den kubanska maten luktade, hur sanden kändes mellan tårna, hur varmt havet var, hur fuktigt och varmt klimatet var. Har aldrig förr läst en bok med en sådan tydlig miljöbeskrivning. Kanske för att hon själv är uppvuxen där och flydde under revolutionen. Hon gör den här boken extremt bra i alla fall. Det här är lätt en av de bästa böckerna jag har läst, och jag är så glad över att Cecilia Samartin även har skrivit två liknande böcker och en tredje som släpps nu i början av augusti, som jag ser fram emot att läsa oerhört mycket!

 

Kan inte riktigt säga att detta är en må-bra-bok, men jag har en slags känsla nu i kroppen efter jag har läst ut den. Älskar verkligen när man får denna känslan efter en bok. Man känner sig glad, men ändå sorgsen att man inte längre får följa Nora, Alicia, Lucinda eller Jeremy.

 

Har aldrig tidigare varit intresserad av politik av något slag, och detta var absolut ingen faktabok om kommunismen, utan en skönlitterär skildring om människorna som föll offer för Castro. Men jag var ändå tvungen att fråga på jobbet vad kommunism innebär, för det förekommer inte alls i boken. Antar att de flesta människor har i alla fall en liten aning, men det hade som sagt inte jag. Detta är i alla fall en bok alla ska läsa, och den kommer jag varmt rekommendera för kunderna på jobbet.

 

Efter den här underbara läsningen inser jag verkligen hur bra vi har det här i Sverige, och jag har inte kunnat föreställa mig hur svårt vissa människor har det i världen, förrän nu i viss mån.

 

Nu har jag läst ut andra boken av de sex i serien om Kvothe, kungadråparen. Det flöt på betydligt bättre med läsningen i den här boken än i den första. Har kommit in i berättelsen mer nu, och längtar tills jag ska börja på den tredje boken som nu har kommit. Tänker inte skriva så mycket mer om den här boken eftersom det bara är en fortsättning på den första. Som jag har sagt tidigare så finns det tre böcker på engelska och sex böcker på svenska. Så den här boken är liksom andra halvan av första boken.

 

Det jag kan kommentera är att jag tyckte att den här delen av första boken var bättre, men det beror nog på att böcker överlag är bättre den sista halvan. Då har man kommit in i berättelsen, och har bättre koll på karaktärerna. Som jag tidigare har nämt följer man liksom två olika tidszoner. Kvothe sitter som vuxen på sitt värdshus och berättar om sin uppväxt för en krönikör. Man har följt Kvothe som ung genom hans tid på universitetet, vänskap, kärlek och så vidare. Jag blev så inne i läsningen att jag glömde av att det jag läser om bara är en historia i själva historien egentligen. Nu har det även börjat hända lite mystiska saker på värdshuset och det visar bara att Kvothe inte riktigt lyckades få onsdskan att försvinna när han var ung.

Alltså, jag förklarar verkligen inte bra (vet inte varför jag startade en sådan här blogg när jag inte ens kan beskriva för folk vad min middag bestod av). Jag hoppas av några av er kanske förstår lite. Om inte, läs boken, så kommer ni förstå! ;)

 

I början hade jag lite svårt för Kvothe, tyckte att han var självgod och trodde att han var bättre än alla andra (vilket man nu har insett att han faktiskt är). En sådan där lite skit man bara vill klappa till. Men nu har jag fått en slags respekt för honom. Jag vill liksom lära känna honom och bli hans vän! Haha, kanske låter vrickat.

 

Nu har i alla fall de böcker jag beställt kommit. Det är "En vis mans fruktan del 1&2". Hade inte kommit i pocket än så det fick bli två inbunda ex istället.

 

Sitter just nu på jobbet och har precis läst ut Vindens Namn D.2. Det blir en kort recension på min lediga morgondag tänkte jag.

 

Funderar lite på vad jag ska läsa härnäst. Har tillgång till läsex av olika slag, men inget som direkt intresserade mig. Beställde fortsättningen på "Vindens Namn" (En vis mans fruktan del 1 & 2) men är lite trött på fantasy nu, så tänkte ta en liten paus och läsa något annat istället. Har ju fortfarande halva "Dödsdömd" kvar att läsa ut, men är inte särskilt sugen på den just nu heller. Detta får bli något att fundera på.

 

Ha en fortsatt trevlig dag era läslusar!