Kusinerna Nora och Alicia växer upp på 1950-talets Kuba, en paradisö för två små flickor från välbeställda familjer. De är bästa vänner som delar lekar och drömmar, men när Fidel Castro griper makten förändras allting hastigt och de tvingas skiljas åt. Nora flyr med sin familj til USA, medan Alicia under Castros regim får uppleva hur det en gång så lyckliga livet i Havanna nu gränsar till fattigdom och nöd. Efter många år mäktar Nora inte längre med att nöja sig med att bara läsa Alicias brev. För att hjälpa sin sjuka väninna måste hon återvända till ett ofattbart fattigt Kuba, där varje dag är en kamp och där hungern driver människor till desperata handlingar.

 

Det här var en sådan typisk bok som det inte går att lägga undan. Jag har suttit på bussen och känt hur tårarna rinner, jag har skrattat högt för mig själv, jag har själv känt en saknad till Kuba fast jag aldrig varit där.

 

Författaren har verkligen lyckats med att få läsaren att känna precis det som karaktärerna i boken känner. Jag föreställde mig till och med precis hur den kubanska maten luktade, hur sanden kändes mellan tårna, hur varmt havet var, hur fuktigt och varmt klimatet var. Har aldrig förr läst en bok med en sådan tydlig miljöbeskrivning. Kanske för att hon själv är uppvuxen där och flydde under revolutionen. Hon gör den här boken extremt bra i alla fall. Det här är lätt en av de bästa böckerna jag har läst, och jag är så glad över att Cecilia Samartin även har skrivit två liknande böcker och en tredje som släpps nu i början av augusti, som jag ser fram emot att läsa oerhört mycket!

 

Kan inte riktigt säga att detta är en må-bra-bok, men jag har en slags känsla nu i kroppen efter jag har läst ut den. Älskar verkligen när man får denna känslan efter en bok. Man känner sig glad, men ändå sorgsen att man inte längre får följa Nora, Alicia, Lucinda eller Jeremy.

 

Har aldrig tidigare varit intresserad av politik av något slag, och detta var absolut ingen faktabok om kommunismen, utan en skönlitterär skildring om människorna som föll offer för Castro. Men jag var ändå tvungen att fråga på jobbet vad kommunism innebär, för det förekommer inte alls i boken. Antar att de flesta människor har i alla fall en liten aning, men det hade som sagt inte jag. Detta är i alla fall en bok alla ska läsa, och den kommer jag varmt rekommendera för kunderna på jobbet.

 

Efter den här underbara läsningen inser jag verkligen hur bra vi har det här i Sverige, och jag har inte kunnat föreställa mig hur svårt vissa människor har det i världen, förrän nu i viss mån.